monsterbeaver

Den här media-cirkusen håller verkligen på att trötta ut mig, så jag tänker fatta mig kort.
   Alcazar låter väl som de gör mest, ingen diekt överraskning där. Allting kändes väldigt schlager, väldigt hemtrevligt, i ordets sämsta bemärkelse.
   Johannes Bah Kuhnke hade kvällens märligaste namn och starkaste Andreas Johnsson-influerade framträdande. Rösten var inget vidare underskön eller spännade, och mantrat "I'm gonna make you feel the fire" kändes som något man hör när nydumpade killar våldtar sina ex-flickvänner i filmer.
   "Doctor Doctor" började ganska bra och jag var spänd på att höra något av Elin Lanto faktiskt. Men de trummisarna i bakgrunden som såg ut att ha gömt sig under en sten sen Halloween kunde Elin klarat sig utan, likaså de små flirtiga leendena som hon skickade iväg till kameran då och då. De tog bort för mycket pondus från låten.
   När man berättade att "Hur kan jag tro på kärlek" var skriven av Kenneth Gärdestad blev jag lite vemodig. Men låten lät väldigt mycket som Teds låtar gör, och Erik Linder gjorde sitt allra yttersta för att få till rådjursögonen. Jag var inte imponerad. 
   "Yeba" var smart, fin och välartikulerad. Så säger säkert de som kan språket. För oss andra var det kisspaus.
   Jag är allergisk mot Timotej, både gräset och gruppen. Deras menande textrader som mest promotade impulsivt sommarsex uppfasttades ändå av svenska folket som trevlig lördagsunderhållning och självklart ska de små flickorna få spela i Globen. Men då kan de iallafall spela live, det finns inte en chans att den där flöjten skulle förstärkas genom mikrofonen som stod två meter därifrån.
   Darin kunde ha valt att förföra alla sveriges 14-åringar med en dansant poplåt men valde istället att smöra för deras mammor med en sorgsen balad. Sjukt klyshig text bara...
   Crucified Barbara var jag också pepp på, och de lyckades faktiskt bli mina favoriter. Men jag måste säga att deras låt kändes lite Melodifestival-anpassad. Jag menar att meldoin var klyshig.

Jag hatar klyshor.