Melodifestivalen med kompisarna
Jag var bortbjuden till en kompis igårkväll, men tro inte att jag missade melodifestivalen för det. Jag och mina kompisar hade mycket att diskutera om kvällens bidrag.
Sibel hade ju tacksamt nog bestämt sig för något modernt och pulserande, även om det inte är min smak så tycker jag det var ett klokt val. Men vad hade bakgrundsdansarna på sig? Cyklop och sparkdräkt med knälång kjol? Nej tack.
Py Bäckman sjöng "Magisk stjärna" men det var inget magiskt över hennes framförande. Det lät som något ur Lejonkungen och hon såg ut som en kort och fet Ozzy Osbourne som min vän så klockrent kommenterade.
NEO svängde på sin käpp i tron om att detta skulle distrahera oss från hans dåliga låt och hemska klädsel. Jag tycker dock han mest är en svensk kopia på Mika, och svenska kopior brukar vara dåliga kopior. Så även i detta fall.
Lovestoned. Snälla, kom på ett bättre namn. Och en bättre låt. Och ett bättre passande yrke. Att stå på en scen och stampa takten eler svänga på kjolen ger inte stjärnstatus. Sedan tyckte jag och mina vänner att det var hemskt roligt att den blonda killens brösthår virvlade fritt vid kragen medans den andre uppenbarligen föredrar att vaxa babylent på sin tatuerade bringa.
Först kände jag inte igen Anna Bergendahl, trots att jag följer Idol relativt slaviskt. Låten var tråkig, hon var tråkig, jag gillar dock Converse.
Pernilla Wahlgren sjöng schlager. Sådan schlager som spelas hela sommaren och hela nästa år på radion. Sådan schlager man helst vill slippa.
Noll diciplin låter som ett namn för ett rikitigt urpunk-band. Jag blev brutalt övertygad om att det egentligen var namnet på ett regelrätt skejtpunk-band. Den tråkiga amerikansk-inspirerade sorten. De liknade bolibompa-programmledare och skuttade runt i tubsockor. Nej killar, 2010 kommer inte bli året då ni fick massa groupies.
Peter "Rövfuck" Jöback tog en biljett till Globen med sina ökända gnistrande ögon och sammetslena röst. Överallt i Sverige röstade medelålders kvinnor tills fingrarna blödde medans de för en kväll föreställde sig en värld där Peter var hetero och tillgänglig.
Sibel hade ju tacksamt nog bestämt sig för något modernt och pulserande, även om det inte är min smak så tycker jag det var ett klokt val. Men vad hade bakgrundsdansarna på sig? Cyklop och sparkdräkt med knälång kjol? Nej tack.
Py Bäckman sjöng "Magisk stjärna" men det var inget magiskt över hennes framförande. Det lät som något ur Lejonkungen och hon såg ut som en kort och fet Ozzy Osbourne som min vän så klockrent kommenterade.
NEO svängde på sin käpp i tron om att detta skulle distrahera oss från hans dåliga låt och hemska klädsel. Jag tycker dock han mest är en svensk kopia på Mika, och svenska kopior brukar vara dåliga kopior. Så även i detta fall.
Lovestoned. Snälla, kom på ett bättre namn. Och en bättre låt. Och ett bättre passande yrke. Att stå på en scen och stampa takten eler svänga på kjolen ger inte stjärnstatus. Sedan tyckte jag och mina vänner att det var hemskt roligt att den blonda killens brösthår virvlade fritt vid kragen medans den andre uppenbarligen föredrar att vaxa babylent på sin tatuerade bringa.
Först kände jag inte igen Anna Bergendahl, trots att jag följer Idol relativt slaviskt. Låten var tråkig, hon var tråkig, jag gillar dock Converse.
Pernilla Wahlgren sjöng schlager. Sådan schlager som spelas hela sommaren och hela nästa år på radion. Sådan schlager man helst vill slippa.
Noll diciplin låter som ett namn för ett rikitigt urpunk-band. Jag blev brutalt övertygad om att det egentligen var namnet på ett regelrätt skejtpunk-band. Den tråkiga amerikansk-inspirerade sorten. De liknade bolibompa-programmledare och skuttade runt i tubsockor. Nej killar, 2010 kommer inte bli året då ni fick massa groupies.
Peter "Rövfuck" Jöback tog en biljett till Globen med sina ökända gnistrande ögon och sammetslena röst. Överallt i Sverige röstade medelålders kvinnor tills fingrarna blödde medans de för en kväll föreställde sig en värld där Peter var hetero och tillgänglig.
Kommentarer
Trackback
