Varför visar inte Disney Förintelsen?
Men det är inte vad jag egentligen grunnar på. Hela filmen igenom är ju ganksa hemsk. Gud skickar bölder och gräshoppor och sånt där, folk misshandlas och dör till höger och vänster. Men det är ju så man måste berätta historien, då filmen är baserad på berättelsen om Moses i bibeln. Så den måste ju vara lite historiskt korrekt. Men när jag satt där och diskuterade alla dessa hebréer med min syster, började jag fundera. Varför gör inte Disney eller något annat filmbolag en tecknad film om Förintelsen? Egentligen, lite samma handling som "Prinsen av Egypten". Eller?
Jag kan tänka mig att filmbolagen är lite fega. Man vill inte stöta sig med någon. Det är ju ändå relativt färskt i minnet. Men samtidigt, om mina framtida barn ska sitta klistrade framför någon tecknad film, så kan de ju lika gärna få lite allmänbildning samtidigt.
Ge mig mer glitter!
Aldrig går jag på fest eller partaj. Mina vänner går, men jag tillhör inte den delen av deras kretsar. Nej, på lördagskvällarna sitter jag hemma och äter paj, somnar innan 22 i soffan med mamma. Det borde fan bli ändring på det. Samtidigt så, jag gillar inte fester. Jag hatar när folk dricker, skäms för att dansa och jag ogillar "festmusik". Min favvolåt innehåller frasen "This ain't a party..."
När det väl är någolunda tillfälle att klä upp sig, så skyggar jag undan. Som t.ex. vid skolavslutning, födelsedagar, julafton o.s.v. Jag tycker inte om att klä upp mig, känner mig obekväm och malplacerad. Samtidigt längtar jag efter det.
Helsjukt.
Besviken
Woho! My Chemical Romance ligger i startgroparna med den nya skivan. Fyra låtar finns tillgängliga på nätet, och videon till en av dem går på Mtv. Som jag har väntat.
Men, jag är faktiskt besviken. I intervjuer har de avslöjat att ljudmässigt ska de gå tillbaka till sitt gamla sound, det som hördes på "I brought you my bullets, you brought me your love" och "Three cheers for sweet revenge". Men nej. Så står det inte till. Den första singeln "Na Na Na" är vagt påminnande om de gamla alstren, men resten jag har hört är inte en i närheten. "Sing" är fin, men lite för gospelkör-aktig på sina ställen. Och piano-kompet tar bort mycket av råheten.
Sedan har vi "The only hope for me is you". Om någon borta på Disney Channel sjöng den, skulle man aldrig tro att den skrivits av ett rockband. Det enda som ger den karaktär är Gerard Ways sångröst. Det är för mycket välkända ackordföljder, långdragna toner och föga överraskande fraser.
Näe, jag förväntade mig hårdare riff, bloddrypande texter och mycket mer mörker. Jag tänker bortse från detta mislyckande och hoppas på många gamla låtar under turnén.
Mitt förfall
På Liseberg finns en av Sveriges fyra Ben'n'Jerry-glassbarer. Det finns alltså Ben'n'Jerry i lösvikt, om man kan säga så? Jag var sugen på milkshake, så jag köpte en på 40 cl där, vilket kostade mig 49 kr. Den smakade som de milkshakes man köper på McDonalds, fast McDonalds är billigare.
Kapitalisterna förslavar mig med hjälp av små chokladfiskar. Det är lågt. Jag som har en oral personlighet och allt enligt Freud.
Ang. fångarna på fortet
Tala är silver, tiga är guld.
Freud
För övrigt är mina axlar som av sten efter att jag har städat toaletter nu hela sommaren. Jag är väldigt nära att våldgästa min kompis mamma massage-salong och under pistolhot tvinga till mig 5 timmars massage. "Jaget" och "ÖverJaget" är svaga.
Näe, lägg ner.
Jag var först!
Den 3:e januari färgade jag mitt hår mörkblått, Midnight blue. Jag färgade om det någon gång vecka 8, på tisdagen tror jag. Nu är det inte så mycket kvar dock, det är mest stålgrått.
En annan tjej i skolan färgade håret blått typ vecka 9. Det var inte så jättebra färgat, för underlaget var inte ordentligt blekt. Okej, jag kan hantera detta. Hennes är nästan mer borta än mitt.
Sedan får jag ett sms från en kompis: "Nu har ännu en i vår skola färgat håret blått, du har startat en trend :D"
Jag började känna mig smått förbannad, av ingen logisk anledning alls. Samma dag ser jag ytterligare en flicka med blått hår.
Jag har alltid tyckt att man ska ta det som en komplimang om någon härmar en. Men nu har jag börjat skämta med mina kompisar om hur jag ska mörda dessa tjejer. Haha!
Men seriöst, jag var först.
Vintage!
Jag tror inte jag ska göra mycket mer med dem, de var så mörka i färgen. Om jag hittar ett par ljusare någon annan gång funderar jag på att klippa av dem med men sy fast svart spets i underkanten på byxbenen, kan bli grymmt snyggt. Och så vil jag ha ett par som jag kan spruta klorin på. Jag blir helt till mig när jag tänker på möjligheterna!
Sedan funderar jag på att skaffa en jeansjacka till våren, isåfall vill jag ha en svart/stonewashed som jag kan skriva något snyggt på ryggen på, med textilfärg.
Jag tycker det är mycket roligare att göra sina kläder personligare på det här sättet, och det är inte svårt heller. Färg som man använder i tvättmaskinen finns i välsorterade livsmedelsbutiker och textilfärg som man målar med penslar finns på bland annat Panduro. Antingen kan man styla om gamla kläder man hittar i garderoben, köpa begagnade för en billig penning eller gå loss på ett H&M plagg(känn din anarkistiska sida jubla).
yummy!
Organiskt?
Nej, jag blir nog aldrig riktigt duktig med någon hälsosam diet.
Familjen riktigt annorlunda
Snälla, ni har tio barn, så sitt inte och beklaga er i TV över att ni inte har tid för varandra. Det är ganska uppenbart att ni har tillräckligt med kvalitetstid.
Melodifestivalen med kompisarna
Sibel hade ju tacksamt nog bestämt sig för något modernt och pulserande, även om det inte är min smak så tycker jag det var ett klokt val. Men vad hade bakgrundsdansarna på sig? Cyklop och sparkdräkt med knälång kjol? Nej tack.
Py Bäckman sjöng "Magisk stjärna" men det var inget magiskt över hennes framförande. Det lät som något ur Lejonkungen och hon såg ut som en kort och fet Ozzy Osbourne som min vän så klockrent kommenterade.
NEO svängde på sin käpp i tron om att detta skulle distrahera oss från hans dåliga låt och hemska klädsel. Jag tycker dock han mest är en svensk kopia på Mika, och svenska kopior brukar vara dåliga kopior. Så även i detta fall.
Lovestoned. Snälla, kom på ett bättre namn. Och en bättre låt. Och ett bättre passande yrke. Att stå på en scen och stampa takten eler svänga på kjolen ger inte stjärnstatus. Sedan tyckte jag och mina vänner att det var hemskt roligt att den blonda killens brösthår virvlade fritt vid kragen medans den andre uppenbarligen föredrar att vaxa babylent på sin tatuerade bringa.
Först kände jag inte igen Anna Bergendahl, trots att jag följer Idol relativt slaviskt. Låten var tråkig, hon var tråkig, jag gillar dock Converse.
Pernilla Wahlgren sjöng schlager. Sådan schlager som spelas hela sommaren och hela nästa år på radion. Sådan schlager man helst vill slippa.
Noll diciplin låter som ett namn för ett rikitigt urpunk-band. Jag blev brutalt övertygad om att det egentligen var namnet på ett regelrätt skejtpunk-band. Den tråkiga amerikansk-inspirerade sorten. De liknade bolibompa-programmledare och skuttade runt i tubsockor. Nej killar, 2010 kommer inte bli året då ni fick massa groupies.
Peter "Rövfuck" Jöback tog en biljett till Globen med sina ökända gnistrande ögon och sammetslena röst. Överallt i Sverige röstade medelålders kvinnor tills fingrarna blödde medans de för en kväll föreställde sig en värld där Peter var hetero och tillgänglig.
Huh?
What?! Har Star Pilots faktiskt lyckats producera ännu en låt? Och har någon verkligen viljat arbeta med dem? Ja, tydligen, och det gör mig illa.
Vissa kanske inte riktigt förstår vad jag pratar om? "Vilka är Star Pilots?" My point exactly. Star Pilots var med i förra årets melodifestival, en kille som sett En officer och gentleman för många gånger sjöng i falsett medans ett gäng killar körde Friskis och Svettis på scenen intill iklädda overaller. Ja, det var inte vackert.
Basen i samhället
Jag bestämde mig för att lämna kvar gympaväskan i skolan, så på bussen till lektionen hade jag bara skolväska och basen.
Jag kände mig ändå ganska cool med min bas på ryggen, jag kände mig som en riktig basist. Men så säger min lärare under lektionen att jag inte måste bära med mig basen varje gång, jag kan låna där istället. Och det kan jag ju bara inte ignorera eftersom den är så tung.
Så jag ska inte gå med basen genom det lilla samhället längre? Ska jag inte få känna mig sådär rockstar-cool något mer?
Fredagskväll
Jag sitter ensam hemma nu denna fredagskväll, ingen att vara med och till och med familjen är borta. Så jag har ätit lite kycklingpaj, druckit en övervintrad julmust och mölat i mig glass. Trevligt.
Det finns egentligen iget kul att se på TV heller. Jag växlade mellan en Miss Marple-film som jag redan sett och någon amerikansk komedi som inte var så komisk. Sedan upptäckte jag att Osbournes gick på MTV, och det är ett av mina favoritprogram någonsin. Jag sitter där och tittar med min lilla katt när plötsligt Bert McCracken, sångaren i The Used dyker upp i rutan. Tydligen var han ihop med Kelly.
Jag stör mig jättemycket på att jag inte visste att de varit ihop, jag BORDE ha vetat det eftersom jag är en sådan The Used-nörd. Han var iallafall snygg som alltid, och jag hoppas att samma avsnitt går igen på söndag, det finns en risk att det jag såg var repris från förra söndagen...
Bränd hand
Jag satt på tåget med påsar i knät och väskan upptryckt mellan mitt lår och väggen. På väggen sitter värmelement vid golvet och efter tjugo minuters tågfärd var nitarna på min väska ganksa heta. Utan en tanke på detta greppade jag raskt min väska när det var dags att stiga av och skrek av smärta.
Kreativt.
Melodifestivalen åter igen
Den här media-cirkusen håller verkligen på att trötta ut mig, så jag tänker fatta mig kort.
Alcazar låter väl som de gör mest, ingen diekt överraskning där. Allting kändes väldigt schlager, väldigt hemtrevligt, i ordets sämsta bemärkelse.
Johannes Bah Kuhnke hade kvällens märligaste namn och starkaste Andreas Johnsson-influerade framträdande. Rösten var inget vidare underskön eller spännade, och mantrat "I'm gonna make you feel the fire" kändes som något man hör när nydumpade killar våldtar sina ex-flickvänner i filmer.
"Doctor Doctor" började ganska bra och jag var spänd på att höra något av Elin Lanto faktiskt. Men de trummisarna i bakgrunden som såg ut att ha gömt sig under en sten sen Halloween kunde Elin klarat sig utan, likaså de små flirtiga leendena som hon skickade iväg till kameran då och då. De tog bort för mycket pondus från låten.
När man berättade att "Hur kan jag tro på kärlek" var skriven av Kenneth Gärdestad blev jag lite vemodig. Men låten lät väldigt mycket som Teds låtar gör, och Erik Linder gjorde sitt allra yttersta för att få till rådjursögonen. Jag var inte imponerad.
"Yeba" var smart, fin och välartikulerad. Så säger säkert de som kan språket. För oss andra var det kisspaus.
Jag är allergisk mot Timotej, både gräset och gruppen. Deras menande textrader som mest promotade impulsivt sommarsex uppfasttades ändå av svenska folket som trevlig lördagsunderhållning och självklart ska de små flickorna få spela i Globen. Men då kan de iallafall spela live, det finns inte en chans att den där flöjten skulle förstärkas genom mikrofonen som stod två meter därifrån.
Darin kunde ha valt att förföra alla sveriges 14-åringar med en dansant poplåt men valde istället att smöra för deras mammor med en sorgsen balad. Sjukt klyshig text bara...
Crucified Barbara var jag också pepp på, och de lyckades faktiskt bli mina favoriter. Men jag måste säga att deras låt kändes lite Melodifestival-anpassad. Jag menar att meldoin var klyshig.
Jag hatar klyshor.
Buss knussel
Men vad jag inte är så pepp på är att jag inte har tid att gå hem och hämta basen och sedan ta bussen, jag måste ta med mig basen till skolan på morgonen och sedan gå till centrum och ta bussen så att jag är på kultursolan en halvtimme för tidigt nästan. Inte okej. Och på onsdagar har jag dessutom idrott, så det blir mycket att bära på morgonen.
Jag kanske skulle investera i en bil? Sladda runt på de isiga vägarna utan körkort låter kul!
